Gå till innehåll

I det mående jag är in just nu så reagerar kroppen helt annorlunda på det mesta.

Tar det mesta hårdare än innan.

Blir fortfarande helt slut av de mest "vanliga/normala" grejerna.

En shoppingtur el att åka hem till någon kan utan tvekan sluta med att jag mår skit i en till två dagar.

Alltså mår illa, extremt trött och kroppen är helt konstig. En annan sorts bakis.

Helt sjukt ärligt talat.

Kroppen säger stopp och broms.

Däremot så är det otroligt svårt att bromsa, menar man är så van att bara köra på. Att klara av allt och lite till.

En annan reaktion kroppen får nästan direkt vid för mycket aktivitet är att den överhettas. Alltså blir totalt genomsvettig av inget alls. Helt sjukt.

Inte det roligaste minst sagt. Och rätt så generande.

Är därför konstant törstig.

Allt går i perioder och det finns stunder när kroppens reaktioner än mildare och andra när det är extremt.

Har försökt att "träna" mig själv senaste tiden i situationer som jag vet kroppen reagerat på. För att "träna" bort reaktionerna. Kan ju säga att träningen går sådär, men tar det ett steg i taget.

Ibland går stegen framåt, ibland bakåt.

I en återhämtningsfas efter ett par minst sagt astuffa dygn.

Nerverna precis överallt och ångesten är inte den som hejdar.

Skäms inte över det. Det är min verklighet.

Och just ångest är en del av mitt liv, på olika sätt och utsträckning under åren. Men alltid där.

Orsaken denna gång?

Läkarbesök samt samtal med läkaren tillsammans med arbetsgivare. Och diskutera mående, fortsatt sjukskrivning samt när och hur jag ska tillbaka till arbetslivet.

Ja förstår ni nerverna?

Kanske till en viss del, större delen är helt skumma. Och de är värst. Bara att andas in, leva igenom dem och andas ut.

Och det fungerade. Och mötet gick bra.

Och i samband med utandningen så kommer bomben. Den i kroppen. Denna gång innebär den, huvudvärk, illamående, extrem trötthet och ett humör överallt.

Det var igår. En powernap gjorde viss skillnad.

Vaknade imorse med spänd käke och huvudvärk, och en mage i uppror.

Inget av dem oväntade eller ovanliga. Bara att andas. Göra saker jag mår bra av och låta det gå över.

Och ta värktabletter, dricka kaffe och ät godis.

Sånt fungerar på mig.

Under perioder av senaste månaderna så verkar kroppen säga stopp till sömn.

Alltså typ helt.

Omöjligt att somna, och när jag efter timmar gjort det, så är sömnen otroligt lätt och orolig. Högst någon timme i sträck. Vaknar konstant och tillslut helt omöjligt att somna om.

Insett att det är helt utan påverkan kring om jag haft en aktiv eller inaktiv dag innan.

Har fått olika sömn & insomningstabletter av läkaren, men känner inte att de hjälper. Sover gör jag, men en konstig orolig sömn.

Huvudet jobbar på helvarv dessa nätter. Alltså helt kaos men allt och inget snurrar omkring .

Helt utpumpande och känns så onödigt.

Men tydligen behöver kroppen och psyket detta eftersom att det kommer i vågor och omgångar.

Att vara utbränd och utmattad är minst sagt tufft.

Och uttröttande.

Ingen vidare logik i denna text kanske. Men inte mycket som känns logiskt just nu.

Efter ett par bra dagar när ångesten varit minimal, likaså tröttheten så kändes det som jag och allt verkligen var påväg framåt.

Framåt mot ett starkare och mer medveten Sofie.

Men så vaknade jag imorse, efter en bra diabetes-natt, och kände att jag borde antingen bara rymma hemifrån eller bara gå och lägga mig och återuppstå en bättre dag.

Förstå mig inte fel. Men alla har vi bra och mindre bra dagar.

Idag matchar min energi och mitt mående inte resterande familjen. Självklart är jag glad att de mår bra och allt.

En stor sak jag lärt mig under dessa veckor, är att jag måste erkänna och tillåta mig att känna och må som jag gör.

Så idag känns det som ett par steg bakåt. Vet att dessa dagar kommer. Hoppas mest på att det vänder igen. Framåt.

Öppet, ärligt kring mående och hälsa. Min hälsa.

Efter en period med främst brist på uppdateringar och speciellt sånna från hjärtat, så känner jag nu äntligen lusten till att skriva och dela med mig.

Sedan senaste uppdateringen här har mycket hänt. Personligen.

Senaste månaderna har varit tuffa. Riktigt tuffa och mycket har hänt.

Okej. Senaste åren, speciellt de åren sedan diabetesen kom in i vår familj, har varit minst sagt tuffa.

Alla dessa sömnlösa nätter, oron & stressen är bara en liten del av det hela.

Och jag hann nog stoppa mitt eget godståg millimeter innan det kraschade helt och totalt. Men det var på gränsen.

Jag har sedan lite mer än 2 månader tillbaka varit sjukskriven för utmattning och utbrändhet.

2 månader av främst sova, vila och återhämtning.

Att lyssna på min egen kropp och mitt egen psyke. Något jag länge undvikit helt. För signalerna på vart godståget var påväg har funnits längre än jag vill erkänna själv. Kanske kommer dit. Men är en bra lång bit dit.

Att prioritera min egen hälsa och tillfrisknad är något som är så mycket svårare än jag någonsin trott eller kunnat tänka mig. Men är ett måste och en pågående kamp.

Varje dag.

Varje dag lär jag mig säga NEJ främst.

Ja mer kommer skrivas minst sagt ett bra tag framöver.

Utan press och stress.

Ett nytt jag.

Hoppas du vill följa min resa framåt...

Efter en helg som gör mig minst sagt tacksam så försöker jag peppa mig inför en ny arbetsvecka.

Tacksam för att jag inatt äntligen fått en hel natts sömn, då Amanda sov inne hos farmor och farfar.

Ja lyxen med lite över ett dygn på landet.

Inte bara det i och för sig. Solen igår, sällskapet, djuren och livet.

En helg att tanka energi.

Och äntligen är Whiskey hemma igen efter många veckor på landet.

Vi är kompletta!

Ni ser barnens lycka!

På landet finns det lamm och kaninbebisar bland annat.

Lyxigt minst sagt.

Familjen är åter samlad sedan igår då vi mötte upp dem och underbara svärisarna i Eskilstuna för att slippa åka hela resan.

Ja för barnen har ju varit på sportlov hos farmor och farfar, och alla underbara djuren.

Bästa lovet! De har älskat det. Fått egentid med farmor och farfar. Älskar det.

Och vi har varit hemma och jobbat, varvat ned och kommit ifatt. Främst på sömnen men även med varandra. Bara varit främst. Så välbehövt och ärligt talat nödvändigt.

Jag har passat på att besöka frisören och gjort något jag länge längtat efter.

Japp permanentat håret. Så less på mitt raka hår. Så jag går emot strömmen och kör lockigt, all the way.

Har även hunnit med ett besök i Årsta för egentid med lillebror (Pontus) & Melissa. Kikat på deras helt underbara nya lägenhet.

Och ätit ute med min kära man.

Vi firade för övrigt 13 år som ett par förra söndagen. Galet värre. Underbart galet!

Är laddad inför mars och våren. Och ignorerar att det ska snöa typ hela veckan.

Efter en innehållsrik helg med lugn varvat motsatsen så känner kropp och knopp att det behövs lite kärlek.

Hemma-spa deluxe.

Ska testa en del produktprover och blanda med lite gamla godingar. Älskar det.

Lite en kvällens skoj

Nu är det ett par veckor sedan men känslan är kvar. Av de bästa helgen på länge.

Med de bästa av tjejer. Denna gång träffades vi hos Jenny i hennes lägenhet i Västerås. Och hade en helg med innehåll av allt.

En resume.

Fantastisk mat.

Yoga på Medley.

Isprommenad på Mälaren.

En överraskande babyshower.

Bubbel.

Vänskap. Och kärlek.

Och en bildbomb

 

Att sällan saker blir som planerat, ja det är sedan gammalt.

Att istället för att ha en helg full av bus ensam med barnen, slutade istället med ett barn med feber och en allt för lugn helg. Ja ärligt talat.

Gårdagen var fröken feberfri, men eftersom det är bra att vara hemma en dag efter feber så, så klättrade vi båda på väggarna hemma.

Bildligt talat. Tvingade mig själv, med viss hjälp av fröken, att storstäda. Ville inte alls, men det behövdes, som alltid, så var bara att göra.

Så istället så vart det ny vardag och arbete idag istället för igår. Och dagen kändes som en måndag.

Inbillade mig att det nästan var så, men icke.  Trött värre.

För 10 år sedan var det en annan femma. För 10 år sedan satt jag hemma i soffan, i förra huset, och kämpade mig igenom värkar. Var inne vid denna tid på över 24 timmar redan. Var så trött. Och less. Minns det som igår.

Sentimentalt att bara tänka på det.

Jag är bara ett dygn (eller timmar, beroende på hur man tänker) från att ha varit mamma i 10 år.  Fatta 10 år. Tvåsiffrigt!

Nej måste ner på jorden igen.

Redo för en flashback...

1931283_44211830171_7788_n.jpg

En av sista dagarna på magen..

%d bloggare gillar detta: