Vad gjorde att vi sökte hjälp?

Tänkte börja smått bloggens resa mer emot diabetesen och vad allt innebär. Och självklart måste det hela tas från början. 

Och en fråga vi fått otroligt många gånger sedan diagnosen är. Vad gjorde att ni sökte hjälp? Vad fick er att göra det?

Och ärligt var det svårt.

Det var veckan kring midsommar  som saker förändrades mycket med Amanda. Hon var mer retlig. Tröttare. Men allt det bortfärdade vi med att hon var trött och att det snart var midsommar och ledighet.

Hon började dricka otroliga mängder. Dygnet runt. Och självklart vart toalett-besöken betydligt mer frekventa. Största och den mest avgörande förändringen var att hon nattetid, nästan i sömnen, började kissa på sig. Inne på toaletten.

Sedan hon slutade med blöjan ett par år innan har det knappt hänt en enda olycka. Ingen överhuvudtaget nattetid.

Men en gång är en sak. Men när det hände igen. Och igen. 

Och vi var flera under midsommar som insåg att det var dags att kolla upp varför.

Jag erkänner. Jag googlade. Och fick fram flertalet olika diagnoser eller sjukdomar. Vilket gjorde att vi ville veta varför. Eller avfärda saker.

Vårdcentralen ringdes och dit åkte vi med ett urinprov. Ja för att vi förstod att det behövdes. Eftersom just kiss var det största problemet.

Vi fick träffa en läkare som tydligen var en specialist, som tyvärr var en av de sämre jag träffat. Otroligt dålig svenska och inget vidare engagemang. Inget intresse.

Urinstickan visade högsta värdena på både ketoner & blodsocker. Blodprover var nästa steg. Men de labbet på vc hade stängt och att det inte var så farligt. Berättade tydligt att vi hade en kryssning bokad och kollade om vi ansågs kunna åka på denna.

Det ansåg denna läkare inte var något problem alls. Utan blodproverna kunde inte tas innan tisdag iallafall och de kunde utan tvekan vänta tills onsdagen. Dennes kommentar var om blodproverna skulle visa något så skulle remiss skickas för utredning. Inget akut!

Vi fick åka därifrån med stora frågor i huvudet och utan någon egentlig förklaring kring något. Men med oro.

Efter egentligen inte alls långa funderingar så tog svärmor och jag beslutet att sätta emla-plåster på båda Amandas armar. Mest på grund av hennes då extrema sprut-rädsla. Och äta lunch hos min mor. För att sedan besöka ett närsjukhus närmare min mor, som hade labbet öppet hela dagen.


En nervös och inte allt för glad tjej precis innan blodproverna togs.

Proverna gick otroligt smidigt. Duktig personal och att svärmor läste bok för Amanda. Ja det gjorde allt smidigare.

Förklarade även för personalen där att vi hade planer på att åka på en kryssning ett dygn. Inte de heller såg något konstigt med det. De meddelade att proverna skulle ta ca 1 dygn att få svar på och sedan skulle läkaren kontakta oss för svaren. Så de tyckte absolut att vi skulle åka på kryssningen.

Något lugnare så åkte vi åter till min mor, där Denniz var under tiden, för en fika. Innan vi åkte emot Silja terminalen.

Innan besöket på vårdcentralen trodde jag mest att det var urinvägsinfektion. Hoppades nog. 

Och ja att kliva på båten var inte det bästa beslutet. Men ärligt talat så borde man kunna lita på läkare och sjuksköterskor. De sa att det inte var något problem! 

1 comment
  1. Känner igen mig i så mycket! Vi blev också hemskickade efter att prover tagits och uppringda 5 timmar senare att vi måste åka direkt till barnakuten. Då hade 14-åringa dottern ändå sagt att hon drack ca 3-4 glas vatten varannan timma, kissade ofta-även nattetid och hade kramp i benen. Skrämmande att okunskapen om allvaret i denna sjukdom finns hos de som ska kunna mest!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.