Dagen min kropp förberett sig för senaste veckan är här.
Medvetet som omedvetet. Mest omedvetet. Ärligt talat både kropp och psyke.
Och när dagen är här så kryper det i kroppen.
Vill inte sitta stilla. Kan inte. Går inte.
Så gör allt. Överallt. Och ingenstans. Inget känns klart.
Blir tokig. Denna dag gör samma sak med mig varje år.
Fan! Vissa delar av saknad, sorg och förlust blir inte lättare med åren!
En bild från 3 år sedan.