Gå till innehåll

Insett att man kan inte alltid hinna med allt. Göra allt man vill.

Det fungerar inte i verkligheten och ibland måste man bara stanna upp.

Och verkligen fundera över vad som är viktigt.

Vad är viktigast för dig?

 

För mig är det lätt.

Barnen.

Familjen.

Kärleken.

Vännerna.

 

Längst ner på den listan kommer jag själv.

Och hur många gånger jag en försökt att prioritera mig själv, så håller det aldrig.

Att jag ska må bra det är ingen stor prioritering alls. Vet egentligen inte varför. Eller det är nog för att man inte hinner med.

Vardagen, jobb, familj och livet kommer emellan.

Orken tryter.

Ja ovan måste vara en verklighet för fler än bara mig. Att man inte hinner/tar sig tid med sig själv.

Sitt mående, sin självkänsla och självbild.

Jag hinner inte det. Eller förresten det är dumt att ens tänka så.

Jag prioriterar inte det.

 

Vilket borde vara otroligt viktigt. För att fungerar inte jag. Mår inte JAG bra, hur ska resten fungera då?

Den frågan avgjorde, tillsammans med kloka ord ifrån vänner och familj, avgjorde varför jag började skriva om detta.

Om vikt, vikthets, självkänsla och mående.

Att våga prioritera mig själv.

 

Jag ska börja skriva mer om mig. Min bakgrund. För den är lik men ändå olik så många andra.

Och idag, men även om framtiden.

Vad vill jag av livet?

En sak vet jag.

Utan motivation i livet så händer inget. Inget utöver det vanliga i alla fall.

Varken för mig eller barnen. (om barnens motivation med mera kommer senare)

 

Som träningsmässigt. Måste motivera mig själv till att ens vilja träna.

Även fast jag vet att jag mår bättre av det, kanske går ner i vikt med mera.

Men att se en morot framför mig, det motiverar på ett annat sett.

morot

Så har bestämt att i min resa nu skall jag motivera mig själv.

Och belöna.

 

Jag kommer sätta upp en målbild. En motivation.

Även vikt. Det kan vara knäppt av mig. Men så är det.

Sen kan det självklart vara så att jag känner att jag är NÖJD innan just den vikten eller bilden framför mig i spegeln får mig att le.

 

Det är motivationen. Att kunna le emot mig själv i spegeln och tycka att även jag är helt okej.

 

Alltså inga magrutor eller något sånt. Utan endast ett leende på mina läppar räcker.

Det är väl hälsosamt?

Hur ska jag nu komma vidare.

Och hur ska jag kunna se mig själv i spegeln utan att vilja bara falla ihop i tårar.

Jag har ingen aning.

Mindre portioner? Nyttigare mat?

En sak vet jag. Förbud fungerar inte på mig. Det triggar mig att äta just det förbjudna.

Och inte bara äta lite av det.

Tyvärr är det verkligheten.

 

Jag vet att motion är en del av receptet. I den mån jag orkar.

Har ett otroligt stillasittande jobb. Kontors jobb ni vet.

Men powerwalks och annat hemma blir det en del av.

 

Jag vet inte alls. Och tar tacksamt emot alla tips jag får.

Men har bestämt att det får ta den tid det tar.

Inget fungerar på en natt. Hur glad jag än skulle bli av det.

 

Inget i livet är enkelt. Ingen har det enkelt.

images 1

Tacksam för ert stöd. Glad att ha er med på denna resa.

 

Jag trodde aldrig att min ärlighet emot mig själv och er skulle läsas av så många.

Det är ju bara lilla jag. Och vem är jag?

Jag är i chock faktiskt. Varit det sedan jag såg läsarstatistiken från igår.

 

Men nästan ännu mer rörd är jag över alla era underbara kommentarer.

Både här och på övriga sociala kanaler som Facebook.

Jag är rörd till tårar.

Och så tacksam för att ni läst, för att ni kommenterat och för att ni väljer att bry er.

images 3

(Bild lånad från Google)

Ett stort tack från mig.

Och kärlek till er.

%d bloggare gillar detta: