Gå till innehåll

Att titta tillbaka på dessa "gamla" kort är det helt galet och se hur smal jag verkligen var.

Och att veta att ingen ätstörning eller sjukdom låg bakom det.

En otrolig ämnesomsättning och vet inte vad. Tur?

 

Fast då kändes det inte så.

Inga kläder passade. Att hitta jeans som passade i midjan och var tillräckligt långa var ovanligt.

Jag fick sy upp jeans i butik eller hos tillverkare för att de skulle passa. Det var inte billigt.

Allt såg helt knas ut och ja bröst var inget som fanns på min kropp.

 

För mig var undervikten ett problem.

IMG_5301

Jag som 15-16 åring.

BMI grovt underviktig.

Vikt ca 41-43 kilo. (vad jag minns)

Vi börjar med att skinny me.

14

Tror jag var ca 14-15 år här.

Vägde ca 40-42 kilo högst.

BMI gravt underviktig.

Fick många frågor om jag hade anorexi eller någon sjukdom.

 

Jag åt. Jag åt ALLT.

Kunde bara inte gå upp i vikt.

Ville gå upp några kilo. Ville ha lite mer form. Ville ha TUTTAR.

 

Mer kommer.

Tålamod.

 

Någon som undrar hur det glutenfria nya livet går?

Ja det går ganska okej. Men jag erkänner. Jag har "fuskat".

Haft TVÅ gluten dagar under mina TVÅ glutenfria veckor.

Men det har varit speciella tillfällen.

Jag vet att det är dåliga bortförklaringar men ja jag erkänner.

Kan inte göra annat. Men jag är ärlig med det. För detta är en ärlig resa.

glutenfritt

Men har lagt en plan.

En plan i min fortsatta resa för välmående.

En fortfarande glutenfri resa.

Idag ryker sockret. Behöver dra ner på det. Men klarar nog inte att av att sluta helt. Inte just nu.

Ska också dra ner på onyttigheter. Ja ni vet chips och sånt.

Jag vet att jag mår så mycket bättre utan dessa tre ting.

Gluten, godis och snacks.

Men i min takt.

Peppa mig.

För jag kommer behöva det.

 

Hua mig.

Men kan faktiskt berätta att på dessa två veckor har vågen visat 1,5 kilo nedåt. Ingen jätte nedgång men en nedgång.

Har inte utövat typ någon fysisk aktivitet mer än promenader till och från jobb och förskola.

 

Beslutet att saker måste ändras är inte nytt.
Långt ifrån.
Mitt mående och familjens mående ja det är prio ett.
Och mycket av det bottnar i kost faktiskt.

Jag är öppen med detta.
Det är väl självklart att vi alla mår bättre av bättre kost och levnadsstandard.

Så i början av augusti togs ett beslut främst från min sida.
Vi ska byta ut vår kost emot glutenfritt.
Amandas kost är redan strikt glutenfri och kommer alltid vara det.
Och därför var valet inte svårt egentligen.
Tror inte det är bra för varken psyket eller kroppen med allt vete och gluten vi stoppar i oss.
Allt bröd! Pasta! Bullar och kakor. Och så otroligt mycket mer.

nej tack gluten

Så IDAG den första september börjar mitt/vårt nya liv.
Glutenfritt.
Nu ska våra kroppar rensas från detta. Sädesslag och allt allt gluten.

Jag kommer försöka byta ut det mesta glutenet emot grönsaker och så.
Inte allt. Men mycket.
Brödet vi kommer äta. Det mesta. Kommer bakas, precis som vi redan gör till Amanda.

 

Denniz kommer inte tvingas in i en ny kost. Då han redan sedan länge ätit stor del glutenfritt.

Att byta kost på förskolan kommer få vänta, då inte går att byta bara sådär.

Allt har sin tid.

 

Stor förändring men en bra förändring.
Tror ni inte det?

glutenfritt

(Bilder lånade från google)

 

Är du med på vår resa för hälsa och välmående?

Vi rymde alla måsten och flydde Sthlm.
Ja vi bor faktiskt i Stockholm, även fast vi är en bit utanför.
Ringde barnen lediga och hämtade Brita. Japp vi verkligen rymde.
Varför?
För att vi ville. För att vi kunde.
Vi behövde det.

Finns inget bättre ibland. Att bara pausa och rymma.
Med barnen.
Absolut inget som hänt så. Utan en önskan bara.
Att bara vara. Att andas. Leka och njuta.

Igår gick dagen ut på att åka bil främst.
Och laga mat.
Och njuta av att slippa alla måsten.

Vi har inte rymt så långt.
Bara till landet.
Väldens bästa landställe.

IMG_4747.JPG

Känner mig hemsk.
Värre efter förra inlägget.

Usch.

Vet inte varför.

Jag överger inte barnen. Långt ifrån.
Hatar att vara ifrån dem bara. Absolut så mycket som jag varit sista tiden!

Hoppas ni förstår vad jag menar.
Inte dömmer mig.
Gör det tillräckligt själv.

IMG_4466.JPG

 

Och varför berättar jag detta egentligen?

Enkelt. För att jag tror inte att jag är ensam om att avsky min egen kropp.

Kan lika gärna vara ärlig runt det och säga som det är.

 

Ärlighet varar längst.

Emot sig själv. Skillnaden är bara att jag skriver om det öppet.

 

Och hela denna ärlighet handlar om MIG. Och mina tankar kring min kropp. Och vikt. MIN självbild.

För det är dessa sakerna som är boven i detta drama.

Vikten och kroppen. Hatar dem båda.

Att känna mig tjock, äcklig, ful. Att jag anser att INGET passar.

Att jag ser gravid ut. Ja nu är jag ärlig. Äckligt ärlig.

Jag tycker allt ovan om mig själv.

 

Ingen speciellt bra självbild. Det vet jag.

Och hatar att jag känner så.

 

Och för att förtydliga. Det är JAG som känner allt detta.

Tänker det om mig själv. INGEN i min närhet tycker det.

Tvärtemot. De säger motsatsen. De berättar hur vacker de tycker jag är. Ja allt det där de bara ska säga.

Och vet ni, det påverkar inte alls hur jag känner.

Men jag ser annat. Känner annat. Upplever annat.

 

För jag mår som jag mår på grund av min kropp. Bland annat.

För det knäcker. Det bryter ner, det förstör.

Och jag hatar det.

Inget sker över en natt. Inte heller detta.

 

Nu räcker det. Nu måste det bli en förändring. En nyttig.

Ingen extrem förändring. Det får gärna ske under lång tid, men helst snabbt.

Det är jag ärlig och säga. För vem motiveras av att se långsamma resultat?

Inte jag i alla fall. Ärligt!

Bilder från en "smal" dag. Ja ni vet en sån dag man inte känner sig höggravid typ.

IMG_4410

Hur ska jag nu komma vidare.

Och hur ska jag kunna se mig själv i spegeln utan att vilja bara falla ihop i tårar.

Jag har ingen aning.

Mindre portioner? Nyttigare mat?

En sak vet jag. Förbud fungerar inte på mig. Det triggar mig att äta just det förbjudna.

Och inte bara äta lite av det.

Tyvärr är det verkligheten.

 

Jag vet att motion är en del av receptet. I den mån jag orkar.

Har ett otroligt stillasittande jobb. Kontors jobb ni vet.

Men powerwalks och annat hemma blir det en del av.

 

Jag vet inte alls. Och tar tacksamt emot alla tips jag får.

Men har bestämt att det får ta den tid det tar.

Inget fungerar på en natt. Hur glad jag än skulle bli av det.

 

Inget i livet är enkelt. Ingen har det enkelt.

images 1

Tacksam för ert stöd. Glad att ha er med på denna resa.

 

Jag trodde aldrig att min ärlighet emot mig själv och er skulle läsas av så många.

Det är ju bara lilla jag. Och vem är jag?

Jag är i chock faktiskt. Varit det sedan jag såg läsarstatistiken från igår.

 

Men nästan ännu mer rörd är jag över alla era underbara kommentarer.

Både här och på övriga sociala kanaler som Facebook.

Jag är rörd till tårar.

Och så tacksam för att ni läst, för att ni kommenterat och för att ni väljer att bry er.

images 3

(Bild lånad från Google)

Ett stort tack från mig.

Och kärlek till er.

%d bloggare gillar detta: