Lite väl intensivt

Just nu går allt i ett.

Hemmet. Barnen. Jobbet. Oorganiserat kaos skulle jag nog lättast kalla det.

Men inte det lättaste att varken organisera eller dra i bromsen tyvärr. Vissa saker går inte att styra över.

Denna helg är detsamma. Intensiv.

Och de timmar vi haft ledig idag satt vi oss inte och solade, nej vi började olja in altanen. Eller vi började inte, vi slutförde det med.

Skönt att ha det klart så vi kan plocka fram utemöblerna.

Alltid något.

En inte lika bra fredag.

Hade ett stort hopp och förhoppning om denna dag.

Men vaknade istället på fel humör och migrän-liknande huvudvärk. Omöjlig att ignorera.

Men pliktkänsla och envist stoppade jag i mig en del olika värktabletter, lämnade barnen på skolan och tog mig till jobbet.

Dumstridigt men ja ja.

Tog mig igenom dagen. Med ett leende. Inte alltid äkta men ett leende.

Kom hem till familjen och en dotter med ett inte speciellt bra humör.

Vilket denna dag vart droppen. Absolut inte hennes fel men det påverkade mig.

Hatar det. Hatar känslan. Ångesten.

Bara att lära mig av känslan och hoppas på en bättre morgondag.

Och njuta av helgen!

Hinner inget men lite av allt.

Helt sjukt vad tiden flyger fram.

Sömnbristen är total. Alltså helt sjukt. Men vad ska man göra. Både hög och låglarm halvt hela nätterna. Ja sliten blir man.

Hann jobba i alla fall 3 dagar innan det var dags för vab igen. Alltid något.

Förra veckans vab slutade med eventplanering med bästa Jessica. Bara för att tiden och viljan fanns.

Så på söndag är det dags! En lyxig brunch på Eatery i Luma med en extra guldkant.

Största eventet jag varit med och fixat. Har varit så kul.

Ikväll efter att barnen somnat så började ryggknäckaren. Att packa lyxiga goodiebags till de härliga kvinnorna som kommer.

Kan vi spola förbi?

Vissa dygn spolar jag mer än gärna förbi och helst typ glömmer.

Som just nu.

En sjukt dålig start på arbetsåret och försök till vardag.

Gårdagen bestod av pod-strul deluxe. Insulin-pump-pod alltså.

Tre poddar valde igår att bara lägga av. Självklart gjorde två av dem det när vi var iväg på middag. Ja för vi hade två backuper. Två.

Så vart en drös akut-stress samtal för att få fram nya poddar och insulin. Och tillslut så. Men shit verkligen.

Natten vart kaos. Låg låg låg. Inget hjälpte. Minns knappt hur många dextrosol och sänkta basal-doser (långtidsinsulin) som fixades med. Knappt utan verkan.

Långt ifrån optimalt att få sova högst 20 minuter i stöten mellan larmen. Oftast tätare larm.

Minst sagt sliten när klockan ringde för att starta dagen. Årets andra arbetsdag. Barnens första vardag. Fritids endast men ändå.

Men vi lyckades. Vi kom iväg i tid och allt rullade på. Tills mobilen ringer. På jobbet strax före lunch. Podden hade dött. Precis när hon skulle få insulin till lunchen.

Yes! Eller långt ifrån. Fan rättare sagt. Precis vad livet för oss båda behövde.

Packade ihop och avslutade dagens arbetsdag. Och snabbt till skolan för att sätta ny pod. Ny pod. Och ta med barnen till Bromma.

Japp för handenheten till pumpen verkar vara boven bakom allt strul med poddarna. Var supporten och min slutsats.

Bara det att Bromma är typ andra sidan jorden. Okej överdrivet. Men andra sidan Stockholm. Men vi gjorde det.

Samt hann storhandla påväg hem.

Och påbörja pysslet att föra över all data. Alla basaler. Allt.

Avslutar dagen med att vara tacksam ändå. För tålmodiga underbara barn. En trygg och underbar make. En fantastisk familj och underbara vänner.

Och för att vi har den fantastiska sjukvård med allt vad det innebär i Sverige.

God natt.

Åter vardag… typ iaf

Efter en sömnlös natt så fick både kropp och psyke en chock imorse när klockan ringde.

Ännu konstigare att smyga upp medans resten av familjen snarkade ikapp i sina sängar.

Och för att fortsätta på konstigt så åkte jag BUSS & PENDELTÅG till jobbet. Japp. Helt galen morgon och snart på arbetsåret 2018.

Och kallt.

Men några koppar kaffe senare så känns det okej. Lite iaf.

Älsk på den varma mössan från Seger. Äntligen vart det tillräckligt kallt för mössa.

Höstlov – Utan barn

Att sova hela nätter, att vakna upp utan stress och bara mig själv att tänka på. Ja det är en konstig lyx veckan som varit. Inget jag vill vänja mig vid men ändå njuter jag ärligt talat just nu.

Barnen är nämligen varit på höstlov hos farmor, farfar och Peter.

Ja de har njutit av en frihet som en vecka på landet innebär med frisk luft, öppet landskap och inte att glömma alla 21 kanin-ungar och 2 kycklingar. Japp det är en stor farm på landet nu. Och barnen minst sagt älskar det.

Och jag förstår dem.

Vi är hemma och jobbar, och njuter av allt som barnfritt innebär. Vi äter gott, onyttigt och varvar ned.

Vi har passat på att både shoppa lite julklappar och även kikat på en del som ska inhandlas. Riktigt skönt att göra det i god tid och verkligen hinna tänka igenom dem. Tillsammans.

Så tacksam för en vecka utan larm hela nätterna. Att behöva ha stenkoll på allt dygnet runt. Att kunna få en vecka själv med mitt livs kärlek. Bara vi. Hur konstigt allt det än känns.

Även fast jag saknar de små trollen så jag blir galen. Så ja, jag har insett att man behöver sakna ibland med.

Inställd uppladdning

Denna vecka borde fokuset ligger på söndagens mil runt Lidingö.

Det efterlängtade och samtidigt nervösa Rosabandet Loppet.

Men istället så kom en dunderförkylning mitt i allt annat.

Klarade att jobba i två dagar med denna men imorse vaknade jag inte bara snorig som tusan utan också utan röst.

Och med mitt yrkesval är det omöjligt att jobba.

Svårt att prata i telefon utan röst.

Så dagen spenderades istället varierande mellan sängen och soffan.

Rösten är något bättre men hostan har blivit ack mycket värre.

Suck. Inte tid med detta denna vecka.

Hoppas på att bli tillräckligt frisk för att iaf kunna gå runt. (Det tar evigheter men ändå).

I över tio dagar har det druckits färskpressad juice varje dag. Allt för att få i mig mängder med vitaminer och ge kroppen motståndskraft att undvika baciller.

Känns som det inte direkt fungerade. Men nu dricks det juice packad med apelsin och ingefära för att bli kvitt detta snabbt.

Så jäkla rädd

Senaste två dygnen har varit hemska. Helt ärligt. Det har inte gått att ha känslorna på insidan för varken mig eller H.

Än har vi inga svar men vet ändå mer.

I lördags hittade vi först en stor knöl på Whiskeys hals. Han är helt svullen.

Han hade det för ett par veckor sedan men vart bättre efter antibiotika och smärtlindring.

Så att det är tillbaka skapade kaos känslomässigt.

Och frågetecken. Och oro.

Att vi några timmar senare hittade en till knöl på bröstkorgen gjorde inte allt bättre.

Alla OM och alla frågor.

Hemskt. Han är ju vår lilla bebis. Vår första bebis.

Han är bara 11 år och vi är inte redo för en framtid utan honom.

Så idag hade jag med min bebis till jobbet för att kunna åka till veterinären när det fanns tid där.

Så idag under eftermiddagen var vi där. En vovve som efter 3 besök dit på ca 4 månader fått en skräck för just veterinärer och sterila bord.

Otroligt jobbig att se honom och verkligen känna hans skräck.

Dagens besök slutade med ett blodprov för att kolla alla värden. Fortsatt smärtlindring och torsdagens operation blir av.

Ja just det. Glömt att berätta det med. I juni upptäcktes en tumör i hans tandkött som skall opereras bort. Under operation kommer de även undersöka hans knölar mer noggrant och ta prover på dessa.

Nu håller vi här hemma tummarna på att alla prover inte visar vad våra värsta mardrömmar tror.

Håller tummarna på vi får ha kvar vår lilla bebis i många år till.

Kickoff och en natts sömn

Igår så checkade jag inte ut vid arbetsdagens slut och begav mig hemåt. Utan istället så svirade jag om till lite festligare kläder för en kväll/natt med kollegorna.

Dags för kickoff ute på Balingsholm.

Otroligt vacker miljö och härligt sällskap.

En kväll full av dans, skratt och många härliga samtal bland annat.

Och avslutades med en natt på hotellrum. Så underbart lyxigt med en natt på hotell helt själv.

Utan larm och uppvak som större delen av nätterna innebär hemma.

En sån lyxig sak för alla. Men lite extra när man är en d1 förälder.

Åter igen

När vardagen kom och knackade på dörren, så stod vi yrvaket och gäspade.

Vi som äntligen lärt barnen vad en sovmorgon är. Typiskt men bara att bita i det sura äpplet och ta tag i sömn och allt annat.

Imorse var första dagen i nya skolan för Denniz. Samma som sin syster.

Nerverna var minst sagt på helspänn och på utsidan.

Men själva ”inskolningen” sköttes av H.

Konstigt och annorlunda. Men samtidigt skönt.

Jag tog mig istället till jobbet för en intensiv dag på alla de vis. Men rätt skönt på ett annorlunda sätt att göra något annat. Att få en paus med. Att sakna.

Barnen är nöjda. En mer än än den andra. Men på’t bara.

Men skulle inte tacka nej till några extra lediga dagar, i solen, i värmen med familjen.