Räkna ned och ladda

Förstår ni känslan när man inser att det inte är så farligt långt kvar till sommarens första semester. Den semestern som egentligen är innan semestern.

I år blir semester flera veckor men uppdelat i olika ”kullar”. En vecka här, en vecka där och tillslut flera sammanhängande veckor.

Och vi har själva valt att ha det så, av flera olika anledningar och skäl.

Först innan första semesterveckan så tar vi kortvecka för att ta en lååånghelg. Den kommer kännas otroligt lång och underbar. Hela 4 dagar ledighet bara sådär.

Vi ska passa på att resa stommen till sommarens byggprojekt i form av varmförrådet med övernattningsmöjligheter. Ska bli så kul att äntligen skulle starta detta projekt.

Helgen skall även bjuda på ett besök till Furuviks Parken, det var ett par år sedan vi var där, så skall bli helt underbart kul. Hoppas på lagom kanon väder.

Ett besök på Ösmo-marknad skall hinnas med det också.

Fullt upp men med roliga saker.

 

Bild ovan lånad från Google

 

En riktig kaos skit dag

Bara saken som att börja dagen med att spilla tandkräm över tröjan på morgonen. Den rubbar dagen planerade klädsel och humöret en smula. 

Men hoppet för dagen fanns kvar. 

Lämnade barnen som vanligt i deras respektive skolor och fortsatte emot jobbet. Peppad!

Hann jobba i ca 5 minuter för kl 08.05 ringer mobilen. Amandas resurs.

Poden (insulinpod – insulinpumpen) tjuter och låter konstant för att sedan under samtalet lägga av. Helt.

Helvetes skit

Vart att ta jackan, meddela chefen och snabbt bege mig hemåt för att hämta ny pod, insulin och allt för att åka till skolan. 

Kände mig minst sagt opeppad inför att sätta en ny pod. Stressad. I skolan. Ja eftersom jag är både ovan och ny på detta.


Men sagt och gjort. Klart! I ett lekrum tillhörande fritids!

Åter i bilen. Påväg återigen till jobbet. Hann knappt 5 minuter tills resursen ringde igen. Den nya poden sitter inte helt okej. FAN!

Men vi kom överens om att se om den fungerade och om inte så ta bort och återgå till sprutorna igen idag, som innan.

Med andan i halsen var jag tillbaka på jobbet på ca 75 minuter. Snabbare än väntat minst sagt.

2 timmar senare på lunchen så ringer det igen. 

Vad nu!

Poden fungerar inte, bs (blodsockret) stiger och sprutan fungerar inte. Trots otaligt försök.

Där och då checkade jag ut från jobbet och hämtade hem henne och hennes bror. 

Stressad. Ångest. Nästan panik.

Väl hemma kikades ketoner (0,1 så lugnt) och ny pod sattes i lugn och ro. Och ny spruta fixades.

Sen landade barnen framför tv’n och jag i soffan. Helt slut.

Men tro inte att kaoset var över. 

Bs gick ned under kontroll och efter en tidig middag så åkte vi emot Amandas dansträning för veckan. Och vad händer. Dipp-deluxe. Och en lättare känning som hävdes med dextro och pepparkakor. Ännu en gång tacksam att jag sitter med inne på dansen.

Hon mådde okej snabbt. Och otroligt stark som hon är så fortsatte hon dansa. I ett lugnare tempo. 

Hon är otrolig min krigarprinsessa! 

Men kan meddela att hon somnade snabbt ikväll. Det kommer jag med göra.

Nej dagar som denna vill jag ALDRIG uppleva igen! Fy fan!

Rätt in i…. sängen 

Denna vecka har varit, ja annorlunda.

Sömnlös rätt så mycket så i onsdags så kom huvudvärken. Hoppades på vila som botemedel tillsammans med värktabletter.

Icke. Kroppen och huvudet visade annat.

Sedan dess har jag främst spenderat dagarna till sängs. Vila, vila och mer vila.

Frustrerande nog så känner jag mig nästan tröttare än innan och huvudet känns att det finns minst sagt.

Inte riktigt enligt veckans planering. 

Men nya tag. Men först helg. Och vila.

Drömmer mig tillbaka till helgen på Hotel Birger Jarl för bara ett par veckor sedan. 

Ännu ett år. Konstigt 

Att jag för första gången sedan den dagen för 6 år , faktiskt har jobbat denna dag.

Alla andra år har jag tagit ledigt, för att jag vet vilken känslostorm denna dag innebär. 

Men idag trotsade senaste tidens sömnbrist och jobbade faktiskt. Långfredag och allt. Ganska skönt att faktiskt vara sysselsatt och slippa tänka. Slippa känna.

Knappt pratat med någon om idag. Vad denna dag är och för alltid kommer innebära.

Ingen direkt idé att bryta ihop på jobbet direkt.

Och dagen har varit okej. På något vis. Konstig. Tom

Usch vad jag saknar dig pappa. Varje dag!


En bild som för mig säger mycket. Tagen på en otroligt känslosam dag för exakt ett år sedan.

Inte min plan men gick bra ändå.

Började morgonen med en solklar plan. Att köra en sista (lååååång fredag) på jobbet för att sedan kicka igång sportlovet! Som vi längtar!

Men icke sa nicke. Fick istället upp ett stycke Denniz med ont i benet (?! vilket gick över) och feber. Hepp på den fredagsplanen.

Så efter lämning av Amanda i skolan så placerades Denniz under en filt i soffan framför något braigt tv-program (enligt honom) så tog jag tag i hemmet. Denna vecka har orken varit som bortsprungen att hålla efter, så var en del att plocka, torka, städa och tvätta.

Nu är iallafall allas sängar renbäddade och golvet ångmoppat. Alla mätta och belåtna. Och fredagsmyset är inhandlat.


Så ett glas vitt för att fira in sportlovet. Hur annorlunda det än kommer vara.

Och Denniz feber är försvunnen, passade nog. En snorig näsa och heshet kvar dock. Hoppas det håller i sig.

Snart snart snart 

Börjat nästan tro att jag längtar mer än barnen efter sportlovet nästa vecka.

En ledig vecka med mina troll. Inbillar mig lätt allt från lekfulla glada barn till sovmorgon. Även fast jag realistiskt nog vet om att verkligheten är annorlunda.

Men spelar ingen roll. Både jag och de behöver denna ledighet. Att kunna sova längre. Inte passa tider hela dagarna och kunna umgås.

Lite olika saker planerade. Och fick planera om en del efter förra veckans besked. Får hjälp med barnvakt för första gången på riktigt sedan i somras bland annat. Japp en del skoj på g.

Bild lånad från Google

Stormigt

Onsdag. Redan men ändå inte.

Känns att det är första dagarna efter en ledighet, ja i både kropp, själ och ork.

Vi är långt ifrån vana att stiga upp kring kl 6 och bege oss utanför dörren en timme senare. Känner mig som en zombie ärligt talat.

Kan vara de vakna nätterna på det som gör sitt. 


Just nu är det minst sagt full storm ute med en massa snö på det. Fascinerande men samtidigt skrämmande faktiskt.

Strömmen blinkar lite då och då, ännu en gång ett tecken på att vi bor på landet.

Perfekt tillfälle att tända en varm och mysig brasa.


Fast kan erkänna att det passar mig just nu. Stormigt och kaos. Känns lite som jag. 

Plus hann med en 10 minuters powernap nyss innan Amanda ville spela lite kort.

Men schhhh säg inget till någon.

Att njuta och jakten på tomten.

Vet inte men denna vecka har varit tuff.

Att hinna med barn, jobb och fixa inför en jul hemma tar minst sagt på krafterna.

Ännu tuffare vart faktiskt i slutet av arbetsveckan då resten av familjen var hemma och startade jullovet, medans jag jobbade.

Önskar utan tvekan att dygnet hade fler timmar och gav mer energi.

Men nu är denna dag nästan över och även jag har gått på julledighet.

Och jag stressar faktiskt inte. Är otroligt lugn även fast jag egentligen inte har någon vidare koll på något.

Men vad gör det? Julen kommer infinna sig i detta hem iallafall.


Ja granen är klädd sedan någon vecka. Ikväll när barnen somnat så fick granen sällskap av ett underbart gäng med klappar från oss, nära och kära.

Största saken som tråkigt nog blivit bortglömd är faktiskt tomten. Att få till en tomte att komma och lämna över klappar.

I detta nu är detta tyvärr inte löst. Och är otroligt stressande!

Men löser det sig så gör det. Annars blir det underbart iallafall.

För imorgon är det julafton. Och jag ska göra mitt yttersta för att njuta

Hoppas du gör det du med!

Inte min vecka 

Det är bara onsdag men kan ärligt säga att denna vecka är ett självklar val på botten-listor av veckor.


Hög blodsocker vilket inneburit otroligt mycket oro dygnet runt. 

Saker som mest är knas och känslan av att vara allmänt låg och trött. Och jag som varken har pms eller något sånt just nu.

Hade hoppats på en normal arbetsvecka utan allt som heter vabb och allt sånt.

Men icke sa nicke. Idag under förmiddagen (mitt i en utbildning) så ringde mobilen och bara känslan när man ser diabetesmobilen på fritids på displayen. Ja den är ärligt talat panik. 

Vad nu!

Vart meddelad att TRE barn på Amandas skola, varav ett i hennes klass insjuknat i trolig magsjuka under förmiddagen. 

Den är panik. Då Amandas bs (blodsocker) inte hunnit återhämta sig efter förra veckans sjukdom så var ett av det ett minst sagt jobbigt samtal att få.

Och vart att checka ut från jobbet och hämta hem henne.

Vågar inte riskera en ny smitta, även fast hon redan blivit utsatt för det idag. Men vågar inte mer.

Hönsmorsa ja, men misstänker inläggning vid insjuknande nu så snart efter förra gången. Och det är självklart att jag/vi vill vi undvika.


Nu mår hon bra. Hoppas det fortsätter så. 

Och ärligt talat att veckan vänder åt det bättre.

Måste erkänna. 

FAN VAD MYCKET ENKLARE LIVET VAR INNAN DENNA SKITSJUKDOM ÄNDRADE VÅRT LIV!

Att bara vilja gräva ned mig

Efter en minst sagt tuff vecka förra veckan med magsjuka (eller vad det nu var) och då nästan konstant lågt blodsocker så skiftade allt ihelgen igen.

Nu åt det andra håller med blodsockret.

Nu har vi sedan några dygn tillbaka nästan endast högt socker. 


Och vi får knappt ned det.

Känner mig så misslyckad även fast jag vet att det är svårt att påverka. Men känslan finns där konstant.

Både högt och lågt blodsocker innebär många uppvak per natt för att få upp eller korrigera ned sockret.

Så inte direkt pigg just nu.

Och ärligt talat så vill jag helst lägga mig under täcket och bara bryta ihop. Ja för att kunna plocka ihop mig själv och köra på.

Men gör jag det? Nej.

Kör på ändå.

Imorgon är en ny dag med en ärligt talat ny kamp med allt vad jobb/skola/diabetes har att göra.