Att utmana mig själv

Insett eller försöker inse att för att jag ska må bra och även familjen må bra så är det dags att försöka utmana mig själv och även familjen på flera olika sätt.

Med barnen har vi pratat om diverse cykel utflykter och upptäcks-färder som i skog och mark omkring oss. För att både röra på oss och trötta ut oss. En del besök till badhuset ska vi få till.

I skolorna så aktiveras de mest hela dagarna. De utmanas och rör sig mest hela dagarna. Och är ute året runt. Vilket är otroligt bra. De mår bra av det.

Men främst under vinterhalvåret så är vi inte ute alls lika mycket hemma. Lockar egentligen ingen av oss. Så vi kommer inte ut. Dessvärre så skadar det bara oss själva.

Jag mår själv bättre om jag rör på mig. Utmanad mig själv. Rensar huvudet. Älskar mina powerwalks, hur motiga och jobbiga de än må vara. Och varför slutar jag med dem? Ärligt talat för att jag är expert på bortförklaringar. Bortförklaringar som egentligen bara skadar mig själv. I både kropp och psyke.

Älskar att jag då faktiskt har vänner som hjälper mig att utmana mig själv. Som får mig att se att det är faktiskt för min egen skull jag ska röra på mig. Min och familjens.

Tillsammans med ett gäng härliga tjejer har jag därför anmält mig till mitt första längre lopp. EN MIL. I den takt man själv önskar. Rosa Bandet-loppet blir det. Blir lite win-win med tanke på att pengarna oavkortat får direkt till Rosa Bandet och jag rör på mig. Egentligen trippel win, för jag gör det med ett härligt peppande gäng. Även fast jag vet att jag kommer nog komma sist av oss. Men vad gör det?

Nej detta år är det faktiskt dags att jag börjar röra på mig, och skippar bortförklaringarna.

Nu ska motivationen hållas och stanna. Rosa Bandet-loppet är i september, så har tid på mig att träna upp mig. Eller till mig. Eller ja vad det nu heter.


För att starta denna motivation har jag inhandlat mig själv en ny tränings/smartklocka. Ett fynd faktiskt.
 

Stockholm i mitt hjärta

Har otroligt mycket att skriva med tanke på gårdagens minst sagt omtumlande händelse.

Men känner att jag måste låta det sjunka in. Ta till mig känslorna.

Stockholm i mitt hjärta. Jag är stolt stockholmare. Och vi är alla starkare än dessa terrorister. Istället för att splittras när något sker, så samlas vi. Vi visar starkt ett hopp för framtiden och att kärlek till vårt underbara land är starkare än de som vill detta illa.

Rätt in i…. sängen 

Denna vecka har varit, ja annorlunda.

Sömnlös rätt så mycket så i onsdags så kom huvudvärken. Hoppades på vila som botemedel tillsammans med värktabletter.

Icke. Kroppen och huvudet visade annat.

Sedan dess har jag främst spenderat dagarna till sängs. Vila, vila och mer vila.

Frustrerande nog så känner jag mig nästan tröttare än innan och huvudet känns att det finns minst sagt.

Inte riktigt enligt veckans planering. 

Men nya tag. Men först helg. Och vila.

Drömmer mig tillbaka till helgen på Hotel Birger Jarl för bara ett par veckor sedan. 

Ännu ett år. Konstigt 

Att jag för första gången sedan den dagen för 6 år , faktiskt har jobbat denna dag.

Alla andra år har jag tagit ledigt, för att jag vet vilken känslostorm denna dag innebär. 

Men idag trotsade senaste tidens sömnbrist och jobbade faktiskt. Långfredag och allt. Ganska skönt att faktiskt vara sysselsatt och slippa tänka. Slippa känna.

Knappt pratat med någon om idag. Vad denna dag är och för alltid kommer innebära.

Ingen direkt idé att bryta ihop på jobbet direkt.

Och dagen har varit okej. På något vis. Konstig. Tom

Usch vad jag saknar dig pappa. Varje dag!


En bild som för mig säger mycket. Tagen på en otroligt känslosam dag för exakt ett år sedan.

6 år.

Kombinationen av sömnlöshet och ångest startar denna dag.

Den dagen som för 6 år sedan förändrade mitt liv totalt.

Gud vad jag saknar dig varje dag.

Dateweekend

Ihelgen var det med skräckblandad förtjusning dags för en efterlängtad helg.

Barnfri. Alltså helt barnfri.

Första längre tiden ifrån främst Amanda sedan diagnosen i somras. Denna gång skulle varken jag eller H vara i närheten, utan vi skulle vara 2,5 timmar bort. 

Men vi visste alla att det skulle gå minst sagt kanon. Visste att svärmor/farmor fixade det hela tillsammans med Amanda, Denniz och självklart svärfar/farfar och Peter. Tillsammans var de ett superteam

Och jag och H fick efterlängtad och välbehövlig tid bara vi.

En hel helg. Bara vi.

Och det var minst sagt underbart!

Vi lyxade till det rejält med att bo på Hotel Birger Jarl hela helgen. Allt för att kunna slappna av och inte känns några måsten.


Jag erkänner. Hoppade i sängen innan fotot togs. Kunde inte hålla mig. Därav en av en inte perfekt bäddad säng.

Varför nu? Ja för att vi fick möjlighet och så firade vi 11 år som par någon vecka innan.

11 år. Helt sjukt! Det är lång tid. Men så glad att det är just han! Han med stort H!

Och helgen vart minst sagt underbar.

Fokus låg på att ta det lugnt, njuta av lugna middagar ute.

Och att bara vara vi.

Självklart gjorde vi annat med. 

Vi bowlade. Åt underbara måltider. Drack gott vin. Promenerade i ett kallt blåsigt Stockholm och bara njöt av lugnet.

Vi laddade batterierna. Och ökade på kärlekskontot.





Så tacksam för att vi fick möjligheten till detta!

Tack till er alla som gjorde det möjligt!

Lite väl många turer

Att landa i soffan igår kväll efter läggning av barnen var minst sagt otroligt skönt. Att pusta ut efter en otroligt blandad vecka. 

Bild lånad från Google

Söndag – måndag – Söderut tur och retur

  • Otroligt många mil att vara ensam chaufför.
  • Tufft avsked.
  • Tuffa samtal och insikter.

Tisdag – IKEA

  • Efter en del fix i barnens rum krävdes en tripp till möbel & inredningsbutiken, som inte ekade tomt på folk. Ensam med två barn.

Onsdag – fredag – Örebro tur och retur

  • Lite sportlovsskoj. Åka till landet. Mysa med svärföräldrarna och svågern och.
  • Lek och bus med barnen. Otroligt välbehövligt för oss alla.
  • Ensam chaufför även denna tripp.

Fredag – Åter hemma och DATEWEEKEND

  • Ett besök till Östermalm och en helg full av kärlek, god mat och vi-tid.
  • Återhämtning.

Söndag – Eskilstuna tur och retur

  • Möta upp helgens fantastiska barn (och hundvakter) för överlämning av barn, hund och bil. 
  • Efterlängtad överlämning minst sagt.
  • Slapp köra! Så. Jäkla. Skönt.

Ja en vecka med många mil i bagaget. 

Mycket känslor och bästa avslutet. Hemma med mina livs kärlekar.

Ja tacksamhet för att jag har en fantastisk familj på alla de vis. 

En tuff resa

Ännu en frånvaro. Men sista tiden har varit tuff på fler sätt än ett.

Landade hemma natten till tisdag  efter en minst sagt tuff resa genom Sverige.

Tuff på fler sätt än ett. Och på fler sätt så startade resan än personlig resa. En utmanande sådan. 

Inte den start som kanske önskats på Amandas första riktiga sportlov och Denniz andra. Men barnen fick ett härligt dygn med farmor och farfar. 

 

Grymt hba1c

Känslan att landa i soffan med en brasa sprakandes framför mig och barnen i säng. Ja ibland är det värt allt.

Tröttheten är extrem. Som vanligt. Funderar på om man någonsin vänjer sig?

Som småbarnsförälder och speciellt med spädbarn så är vakna nätter minst sagt normalt. Det är väntat.

Men att komma förbi de åren, få kroppen att vänja sig vid bra sömn igen, för att vara tillbaka på ruta ett. Igen!

Ja fast inte med spädbarn utan istället för att passa upp på sitt barn blodsocker. Och att även veta att livet som det är nu, men konstant avbruten sömn, konstant oro och allt annat, ja det är inget som kommer gå över. Det är idag och framtiden.

Nej nu kom jag bort från ämnet. 

Större delen av dagen har spenderats på Sachsska Barnsjukhuset och på diabetesmottagningen. Besök hos diabetessjuksköterskan för lite prover och koll. Plus längd, vikt och allt såntdär. Positiva plus rakt av där. Och ett grymt bra Hba1C. Ja 44. Det var en lättnad. Det provet visar att vi gör rätt i kampen för ett bra socker och en glad och välmående dotter.


Träffade Amandas diabetesläkare, för pratstund och koll. Vilket gick kanon det med.

Avslutade med att lämna några rör blod. Det var dags för det årliga glutenprover bland annat. Något både mor och dotter bävar för varje år. Men det gick. Även fast jag vart halvt döv på kuppen. För röstresurser har fröken. Det vet nog hela Södersjukhuset efter idag.

Allt har gått helt enligt plan. Men OMG vad trött man blir som människa efteråt. Tröttare än vanligt! 

Ikväll blir soffan min kompis.

Och tänkte skåla med mig själv, ja det är ju lillördag. (Hahahaha) Nej men ärligt talat nya favoritsmaken från Noa.

Vabruari och slutkörd

Ingen vecka är den andra lik. Någonsin. Ännu mindre nu.

Och att planera verkar bara helt och hållet lönlöst ärligt talat.

Denna vecka började ärligt talat inte vidare bra. Jag var helt totalt slutkörd ärligt talat.

Psykiskt som fysiskt. Allt kommer alltid i fatt en.

Men vips så fick jag istället en sjuk dotter, eller ja sjuk och sjuk. Hon verkade inte förstå att hon hade feber och borde vila. Det krävs nämligen rätt så hög feber för att hon ska förstå att hon är just sjuk. Denna vecka har hon istället pendlat mellan feber (strax under 39) och förhöjd temp (över 37,2) mesta tiden på dygnen och haft huvudvärk.

Några dagar kan väl fungera men nu har fröken varit hemma hela veckan och klättrar minst sagt på väggarna. Likaså hennes mor.

Igår lämnade jag över vab-pinnen till hennes far som även får äran att vara hemma även denna dag.

Vabruari var det ja.

Av någon anledning så fick kroppen och psyket ännu ett fäste och fick en viss energi igen. Tacksamt ärligt talat. För jag orkar/vill/känner inte för att ha ett totalt break-down just nu.

Men har insett att jag måste börja ta hand om mig. Fokusera mer på att få ihop mig.

Hur gör jag det dock?

En sak vet jag. Jag måste unna mig tid själv, utan skuldkänslor. Om det så är en tripp till solariet, (jag vet det är inge bra men skitsamma) eller en middag ute. Eller lyxa med en natt borta.