Är det inte nog nu?

I måndags, samma dag som uppropet på barnens skola, hade jag bokat in ett besök hos skolsköterskan med Amanda.

Den obligatoriska vaccinationen, hörsel och syntest. Ja bland annat.

Jag var inte med. Första besöket jag inte var det.

Hörseltestet visade en misstänkt hörselnedsättning, på ena örat. Iof ingen jätte överraskning men ändå.

Ny sak att utreda.

Syntestet visade även det hon kan ha en viss nedsättning el synfel även där.

Ny sak att vara medveten om och utreda vidare.

Ja för hennes celiaki och diabetes är inte tillräckligt.

Känner så med henne. Min lilla prinsessa.

Fan att allt händer henne.

Önskar jag kunde ta över allt ont.

Åter igen

När vardagen kom och knackade på dörren, så stod vi yrvaket och gäspade.

Vi som äntligen lärt barnen vad en sovmorgon är. Typiskt men bara att bita i det sura äpplet och ta tag i sömn och allt annat.

Imorse var första dagen i nya skolan för Denniz. Samma som sin syster.

Nerverna var minst sagt på helspänn och på utsidan.

Men själva ”inskolningen” sköttes av H.

Konstigt och annorlunda. Men samtidigt skönt.

Jag tog mig istället till jobbet för en intensiv dag på alla de vis. Men rätt skönt på ett annorlunda sätt att göra något annat. Att få en paus med. Att sakna.

Barnen är nöjda. En mer än än den andra. Men på’t bara.

Men skulle inte tacka nej till några extra lediga dagar, i solen, i värmen med familjen.

En liten miss

Gården spenderades efter barnens önskemål på Leos Lekland, inomhus. Medans solen strålade underbar ute.

Inte mitt val som sagt.

De hade kul. Alltid underbart.

Idag vaknade jag upp såhär sista semesterdagen med regn.

Känns fel. Inte att det regnar men att vi nog bokade in smått fel dag att vara inomhus på ett lekland.

Jaja. Får ta tag i städning och packa/plocka ihop barnens skolsaker inför skolstarten på måndag.

Inte alls bitter. Eh orka det.

Sommarlov och tårna fick sig ett dopp

Idag var det äntligen dags för sommaravslutning för båda barnen.


Först var det Denniz tur att sjunga i kyrkan tillsammans med sina klasskamrater. Sorgligt och vackert. Absolut sista skolavslutningen för Fagerviksskola, som läggs ned imorgon.


Efter det var det dags för Amanda. Första skolavslutningen för henne. Så mysigt att se henne i kyrkan!

Nu har barnen några dagars ledighet då jag är ledig med dem imorgon och över helgen. En liten start på sommaren!

Efter att ha fikat hemma med mormor och farmor så skjutsade vi farmor till tåget och passade på att chockera kroppen genom att faktiskt doppa tårna i Grindsjön. Det var faktiskt varmare än jag trodde men långt ifrån varmt!


Inte min plan men gick bra ändå.

Började morgonen med en solklar plan. Att köra en sista (lååååång fredag) på jobbet för att sedan kicka igång sportlovet! Som vi längtar!

Men icke sa nicke. Fick istället upp ett stycke Denniz med ont i benet (?! vilket gick över) och feber. Hepp på den fredagsplanen.

Så efter lämning av Amanda i skolan så placerades Denniz under en filt i soffan framför något braigt tv-program (enligt honom) så tog jag tag i hemmet. Denna vecka har orken varit som bortsprungen att hålla efter, så var en del att plocka, torka, städa och tvätta.

Nu är iallafall allas sängar renbäddade och golvet ångmoppat. Alla mätta och belåtna. Och fredagsmyset är inhandlat.


Så ett glas vitt för att fira in sportlovet. Hur annorlunda det än kommer vara.

Och Denniz feber är försvunnen, passade nog. En snorig näsa och heshet kvar dock. Hoppas det håller i sig.

Snart snart snart 

Börjat nästan tro att jag längtar mer än barnen efter sportlovet nästa vecka.

En ledig vecka med mina troll. Inbillar mig lätt allt från lekfulla glada barn till sovmorgon. Även fast jag realistiskt nog vet om att verkligheten är annorlunda.

Men spelar ingen roll. Både jag och de behöver denna ledighet. Att kunna sova längre. Inte passa tider hela dagarna och kunna umgås.

Lite olika saker planerade. Och fick planera om en del efter förra veckans besked. Får hjälp med barnvakt för första gången på riktigt sedan i somras bland annat. Japp en del skoj på g.

Bild lånad från Google

Upp och ned

Efter en helg fylld av kickoff med jobbet, pms och familjetid så trodde jag peppat nog att veckan skulle rulla på smidigt.

Icke sa Nicke. Vart att hämta hem ett stycke son som klagat på huvudvärk i skolan. Men dock inte ord om det hemma. Ja ingen kommentar

Imorgon blir det dock åter vardag, skola och dans. Ja om jag får någon sömn inatt vill säga.


Då eftermiddagen bjöd på mycket blodsocker-action åt det nedre hållet så verkar natten bestå av tvärt om.

Höga värden som bara vägrar gå ned. Zzzzz. Alltid lika spännande och varierande denna sjukdom. Not!

Älskar att jag har fredagens äventyr på Workout Parties att se fram emot. Något att kämpa emot!

En sista dag

Medans pappa H fick gå upp tidigt i morse för en första arbetsdag detta år så är vi andra lediga fortfarande.

Båda barnens skolor har planeringsdagar idag så har passat på att boka in både det ena och det andra.

Bland annat så ska bilen besiktigas, första gången med denna bil, och ett besök till Södersjukhuset och Amandas diabetessjuksköterska. Är egentligen tänkt som ett lite mer vanligt besök  med mest koll, men här hemma har vi sedan en tid tillbaka pratat mer kring insulin-pump. Vi vill veta mer och eventuellt boka in pumpstart.

Lite nervöst att ena prata om det. Men det känns som det är dags.

Kommer berätta mer om det och även hur både vi och Amanda tänker kring det. Vilket är helt olika.

Utöver detta så är planeringen inför Denniz födelsedag igång för fullt.

Nästa måndag blir min ”lilla” prins hela 8 år. Blir helt tårögd bara jag tänker på det.

Usch vilken cry-mommy jag är.

Nej dags att ta tag i dagen med allt vad det innebär.

 

En morgon i kyrkan

Idag har även vi som de flesta andra firat lucia.

En första lucia för Amanda som skolbarn.

I hennes skola så firas lucia med ett vackert luciatåg och sång i kyrkan. Så dit föll min lott i morse.


Älskar denna vackra kyrka. Båda barnen är döpta i den och vi gifte oss i den för nästan 5,5 år sedan.

Ett kärt besök. Som alltid så tändes ett ljus till minne av som fattas mig. Speciellt en person. Som alltid.


Då Amandas skola har totalt foto/video förbud så har jag faktiskt inga bilder alls på luciatåget eller egentligen på Amanda heller, då hon inte ville vara med på bild idag.
Vackert var det. Otroligt vackert. Amandas underbara sång hördes klart och tydligt. Så underbart.

Till min stora sorg så var båda barnens luciatåg samtidigt med 7 kilometer emellan så kunde inte vara med på båda.

Istället så fick min kära mor och barnens mormor den stora äran att vara med min prins. De hade även de sjungit så vackert och varit otroligt duktiga.


Efteråt så åkte vi hem och fikade tillsammans. 

Just det. Passade även på att ge barnens underbara lärare, fritidspersonal, kökspersonal och självklart Amandas resurs lite julgott och gåvor.

Älskar lyktan, som är inköpt på den underbara webshoppen Pink Boulevard.

Inte min vecka 

Det är bara onsdag men kan ärligt säga att denna vecka är ett självklar val på botten-listor av veckor.


Hög blodsocker vilket inneburit otroligt mycket oro dygnet runt. 

Saker som mest är knas och känslan av att vara allmänt låg och trött. Och jag som varken har pms eller något sånt just nu.

Hade hoppats på en normal arbetsvecka utan allt som heter vabb och allt sånt.

Men icke sa nicke. Idag under förmiddagen (mitt i en utbildning) så ringde mobilen och bara känslan när man ser diabetesmobilen på fritids på displayen. Ja den är ärligt talat panik. 

Vad nu!

Vart meddelad att TRE barn på Amandas skola, varav ett i hennes klass insjuknat i trolig magsjuka under förmiddagen. 

Den är panik. Då Amandas bs (blodsocker) inte hunnit återhämta sig efter förra veckans sjukdom så var ett av det ett minst sagt jobbigt samtal att få.

Och vart att checka ut från jobbet och hämta hem henne.

Vågar inte riskera en ny smitta, även fast hon redan blivit utsatt för det idag. Men vågar inte mer.

Hönsmorsa ja, men misstänker inläggning vid insjuknande nu så snart efter förra gången. Och det är självklart att jag/vi vill vi undvika.


Nu mår hon bra. Hoppas det fortsätter så. 

Och ärligt talat att veckan vänder åt det bättre.

Måste erkänna. 

FAN VAD MYCKET ENKLARE LIVET VAR INNAN DENNA SKITSJUKDOM ÄNDRADE VÅRT LIV!