Kan vi spola förbi?

Vissa dygn spolar jag mer än gärna förbi och helst typ glömmer.

Som just nu.

En sjukt dålig start på arbetsåret och försök till vardag.

Gårdagen bestod av pod-strul deluxe. Insulin-pump-pod alltså.

Tre poddar valde igår att bara lägga av. Självklart gjorde två av dem det när vi var iväg på middag. Ja för vi hade två backuper. Två.

Så vart en drös akut-stress samtal för att få fram nya poddar och insulin. Och tillslut så. Men shit verkligen.

Natten vart kaos. Låg låg låg. Inget hjälpte. Minns knappt hur många dextrosol och sänkta basal-doser (långtidsinsulin) som fixades med. Knappt utan verkan.

Långt ifrån optimalt att få sova högst 20 minuter i stöten mellan larmen. Oftast tätare larm.

Minst sagt sliten när klockan ringde för att starta dagen. Årets andra arbetsdag. Barnens första vardag. Fritids endast men ändå.

Men vi lyckades. Vi kom iväg i tid och allt rullade på. Tills mobilen ringer. På jobbet strax före lunch. Podden hade dött. Precis när hon skulle få insulin till lunchen.

Yes! Eller långt ifrån. Fan rättare sagt. Precis vad livet för oss båda behövde.

Packade ihop och avslutade dagens arbetsdag. Och snabbt till skolan för att sätta ny pod. Ny pod. Och ta med barnen till Bromma.

Japp för handenheten till pumpen verkar vara boven bakom allt strul med poddarna. Var supporten och min slutsats.

Bara det att Bromma är typ andra sidan jorden. Okej överdrivet. Men andra sidan Stockholm. Men vi gjorde det.

Samt hann storhandla påväg hem.

Och påbörja pysslet att föra över all data. Alla basaler. Allt.

Avslutar dagen med att vara tacksam ändå. För tålmodiga underbara barn. En trygg och underbar make. En fantastisk familj och underbara vänner.

Och för att vi har den fantastiska sjukvård med allt vad det innebär i Sverige.

God natt.

Saknar ihjäl mig

Från ingenstans kom den där känslan i bröstet. Känslan av saknad.

Skulle ge hur mycket som helst för att ge pappa en stor kram. Bara en kram. Snart 7 år sedan han hastigt gick bort och sorgen finns där varje dag. Betydligt lättare men ändå varje dag.

Saknaden innefattat även vänner mig nära om hjärtat. De lever. Men träffar dem så sällan. Saknar närheten att ses lättare.

Nej inte det sättet jag ville avsluta året. Men saknad och känslorna överallt.

Så jäkla rädd

Senaste två dygnen har varit hemska. Helt ärligt. Det har inte gått att ha känslorna på insidan för varken mig eller H.

Än har vi inga svar men vet ändå mer.

I lördags hittade vi först en stor knöl på Whiskeys hals. Han är helt svullen.

Han hade det för ett par veckor sedan men vart bättre efter antibiotika och smärtlindring.

Så att det är tillbaka skapade kaos känslomässigt.

Och frågetecken. Och oro.

Att vi några timmar senare hittade en till knöl på bröstkorgen gjorde inte allt bättre.

Alla OM och alla frågor.

Hemskt. Han är ju vår lilla bebis. Vår första bebis.

Han är bara 11 år och vi är inte redo för en framtid utan honom.

Så idag hade jag med min bebis till jobbet för att kunna åka till veterinären när det fanns tid där.

Så idag under eftermiddagen var vi där. En vovve som efter 3 besök dit på ca 4 månader fått en skräck för just veterinärer och sterila bord.

Otroligt jobbig att se honom och verkligen känna hans skräck.

Dagens besök slutade med ett blodprov för att kolla alla värden. Fortsatt smärtlindring och torsdagens operation blir av.

Ja just det. Glömt att berätta det med. I juni upptäcktes en tumör i hans tandkött som skall opereras bort. Under operation kommer de även undersöka hans knölar mer noggrant och ta prover på dessa.

Nu håller vi här hemma tummarna på att alla prover inte visar vad våra värsta mardrömmar tror.

Håller tummarna på vi får ha kvar vår lilla bebis i många år till.

Ett år sedan livet förändrades i grunden

För ett år sedan så hade vi varit på ett läkarbesök på vårdcentralen som förvirrade mer än det gav svar. Vi fick två provsvar på urinprovet, men ingen förklaring om vad det var eller innebar. En total felhantering av vården, vilket för några veckor sedan bekräftades av läkarens chef. En miss i vården som hade kunnat gå katastrofalt fel. Mer än det gjorde.

Om en stund är det ett år sedan vårdmissen nummer två skedde. Blodprover togs och efter vädjan om råd så fick vi helt fel sådana.


Alla misstagen av vården ovan hade kunnat  underlätta hela förloppet men istället slutade det med totalt kaos.

Tyvärr har jag få glimtar från denna dag för ett år sedan som känns positiva. Allt annat är för färskt och obearbetat för att se så mycket mer.

Idag försöker jag göra det bästa av dagen och istället försöka se det som att vi faktiskt klarat detta år helt okej. Vi har lärt oss massor. Om diabetesen och om varandra. Och sig själv.


Dagen spenderas efter henne och hennes storebrors önskemål på Exploria. Fullt ös.

En tyst minut


En nationell tyst minut är utlyst med tanke på det ofattbara som hände inne på Drottninggatan i fredags.

Jag har lunch då och kommer självklart ha denna minut för att visa min respekt, sorg och eftertanke.

Kommer du?

Stockholm i mitt hjärta

Har otroligt mycket att skriva med tanke på gårdagens minst sagt omtumlande händelse.

Men känner att jag måste låta det sjunka in. Ta till mig känslorna.

Stockholm i mitt hjärta. Jag är stolt stockholmare. Och vi är alla starkare än dessa terrorister. Istället för att splittras när något sker, så samlas vi. Vi visar starkt ett hopp för framtiden och att kärlek till vårt underbara land är starkare än de som vill detta illa.

Ännu ett år. Konstigt 

Att jag för första gången sedan den dagen för 6 år , faktiskt har jobbat denna dag.

Alla andra år har jag tagit ledigt, för att jag vet vilken känslostorm denna dag innebär. 

Men idag trotsade senaste tidens sömnbrist och jobbade faktiskt. Långfredag och allt. Ganska skönt att faktiskt vara sysselsatt och slippa tänka. Slippa känna.

Knappt pratat med någon om idag. Vad denna dag är och för alltid kommer innebära.

Ingen direkt idé att bryta ihop på jobbet direkt.

Och dagen har varit okej. På något vis. Konstig. Tom

Usch vad jag saknar dig pappa. Varje dag!


En bild som för mig säger mycket. Tagen på en otroligt känslosam dag för exakt ett år sedan.

6 år.

Kombinationen av sömnlöshet och ångest startar denna dag.

Den dagen som för 6 år sedan förändrade mitt liv totalt.

Gud vad jag saknar dig varje dag.

När hjärtats dag inte känns viktigt

I detta hushåll och främst min kropp och själ så kommer denna dag i skymundan i år.

Inte för att min älskade familj inte förtjänar det, utan för att saker hänt, som gör att det inte känns okej.


Kärleken skall firas varje dag. Inte en dag per år.

I år hamnar denna dag i fokus mer på hälsa. Och att hålla ihop pusslet.

Kryptiskt. Men i detta nu så varken vill eller kan jag berätta mer.

Bryta ihop och komma igen

Alltså gårdagen var tuff. På olika sätt sedan vi startade dagen och vart inte bättre.

När barnen somnat så kom tårarna.

Länge sen de kom. Jobbigt att släppa ut men samtidigt så skönt. 

Igår uttryckte Amanda själv att hon hatar sin dumma diabetes och vill inte ha den. 

Länge sen hon sa det nu annars. Så Jävla Tufft.

Önskar för allt att jag kunde ta denna jävla sjukdom (rätt ut sagt) och ta över den själv. Skulle gärna ta den och celiakin vilken dag som helst, så hon skulle få leva ”normalt” som alla andra barn.

Hatar hur allt blir annorlunda hur vi än försöker få det ”normalt”. Hon är inte som alla andra! Inte innan detta heller.

Natten innehåll inte många timmars sömn men tog mig tiden att plocka ihop mig själv och bygga ihop pusslet igen.

Allt för att bli starkare själv för att kunna vara en starkare mamma till båda mina underbara barn.