Kategori: Vardag

Huvudet upp och fötterna ned

Vakna nätter, sovande nätter, ja just nu löser av varandra just nu.

Mest de vakna men vem räknar. Är tacksam för den sömn jag lyckas få.

Lämnat bakom oss en helg med blandning av det mesta. Fotbollsavslutning, simskola och en hel del trädgårdsarbete. Så pass att jag nu har en ond handled, men vad gör det om hundra år.

En familjehelg helt i min smak.

Kram på er

Lägger sig stormen tro?

Med ett lugn men ändå ett frågetecken så är det dags att sova.

En storm utanför som känns som taket eller något löst utanför ska flyga iväg.

Mysigt och skrämmande på samma gång.

Storm ute och smått i sinnet. Men ändå ett lugn.

En intensiv vecka med en intensiv helg till ändå och viss spänning för kommande vecka.

Så otroligt blandade känslor och tankar.

Men allt löser sig. Och stormen lägger sig.

Som alltid. Mer eller mindre.

En aktiv helg

Första helgen efter första arbetsveckan, borde vara helig. Oplanerad med mycket vila.

Men inte i detta hushåll.

I fredags så stressade jag hem för att hämta familjen och bege oss till Skogås, där Denniz första fotbollsmatch för terminen skulle spelas.

Tyvärr slutade den med förlust, men så stolt över min plutt ändå.

Hem och stoppa barnen i säng. Pjuuu

I lördags så var det dags för helgens nästa match. Ca 16 timmar efter den första.

Under uppvärmningen och första stunden av matchen tvingade jag med Amanda och Whiskey på en vad jag hade tänkt powerwalk/joggingtur för att röra på oss och träna lite inför Rosabandet Loppet, bara en månad bort.

Dock så vart det mer powerwalk/promenad/upptäcksfärd då Amanda tyckte allt annat var tråkigt.

Mysigt var det iallafall.

Kom tillbaka till matchen som de vann!

Och Denniz fick ett grönt kort. Sitt första.

Vi har hunnit med att handla hem en del material till bygget/förrådet med. Så ingen ursäkt att inte kunna göra något kvarstår.

Klarade inte ens en dag

Länge har jag tänkt och sagt till mig själv att första augusti är det slut på onyttigt.
Slut med socker och onyttigt fett.

Vi kan ju säga att det gick helt åt fanders.

Självdisciplin NOLL!

Dagens middag vart våffelgräddad fattig riddare med sylt och grädde.

Mums i magen men inte alls nyttigt eller enligt planen.

Nya tag!

Frånvarorapport

Tänkte att det var dags för en frånvarorapport och lite om vad min första semestervecka bestått av.

Större delen av veckan har bestått av måla, mäta, såga och skruva.

Japp vi håller fortfarande på med förrådet.

Det tar tid när man gör allt själva. I lösvirke. Och med mig som kanske inte är den mest erfarna snickaren/målaren.

Men jag lär mig och förbättras. Och det även en speciell känsla att se resultatet av det slit man gjort.

En bit kvar tills fasaden är klar och all yttre målning. Resten får vänta en stund.

Dags att öka

Hade ett par härliga veckor fulla av uppladdning och hälsa. Kostkoll och motion. Riktigt härliga veckor. Började till och med att öva lite jogging. Jag som hatar det, men faktiskt gett mig fan på att iallafall kunna och klara det, vad jag än tycker om det.

Kondisen är ju under all kritik men börjat med powerwalks och etapper med jogging.

Tills för någon vecka sedan när jag gjorde illa vänster stortå. Kunde knappt ha skor, så powerwalks var rätt körda. Tyvärr.

Nu känns tån okej och dags att köra igång igen. Och öka lite. Kondisen ska bli bättre och orken ska infinna sig.

2,5 månad kvar till Rosabandet Loppet.

Sova… ja varför då

Vi verkar hamnat i ett nytt frustrerande läge med skitsjukdomen. Ja för det är det. 

Hög nätter är nya läget. Igen.


Och korrigeringar som inte tar. Alls knappt.

Och på det ska man fungera och arbeta. Hon ska orka med fritids.

I detta nu sover resten av familjen, själv skulle jag älska att sova jag med. Speciellt efter föregående larmande natt.

Slut på denna ledighet

Har så svårt att få in i både kroppen och själen att imorgon ska jag faktiskt vakna av mobilens larm och inte av barnens bus.

Att denna andra semester denna sommar redan är över. Nog för att både denna och varit enstaka veckor så kommer längtan efter mer. Vi vill vara lediga mer! Helst nu!

Veckan som varit har varit speciell. Tuff rättare sagt. Årsdagen med alla miljoner känslor den inneburit och sedan mängder förberedelser för gårdagens kalas.

Och en otroligt massa måla, bygga och ha oss. Ingen sommar utan det heller.
Nu väntar iaf några veckors arbete för oss innan den ”riktiga” semestern startar.

Lite bittert är det allt med sen semester. Iaf långsemester. Men hoppas det kommer vara värt det.

Senaste veckans sanning. Ja helt osminkad

Den mest efterlängtade dagen på hundra år.

Dagen en blivande sjuåring väntat på i hundra år. Ja enligt henne själv.

Själva födelsedagen är långt ifrån lika viktig som själva kalaset för hennes tjejkompisar.

Och med tanke på förra året så är känns detta kalas lite mer speciellt.

Idag ska vi fira och inte låta diabetesen ta över. Det gör den tillräckligt annars. Mer än tillräckligt. Idag ska den mest få hänga med!

Som vi tillsammans planerat och köpt saker. Ja till det efterlängtade badkalaset ute i trädgården. Vattenspridare, vattenballonger med allt vad det innebär är beställt. Tills vädret senaste dagarna satt stopp för det kalaset. 

Men inte deppar vi för det. Istället har vi planerat om för ett pysselkalas i hemmets värme. 

Den nya inriktningen på kalas tog form bara under de senaste dagarna. Tacksam för att jag varit ledig med barnen denna vecka. Annars hade det blivit stressigare. Minst sagt. Så hoppas på fått ihop det okej för Amanda och tjejerna i hennes klass.


Igår kväll började pysslet för att underlätta. Mat (lunch) förbereddes och ballonger är förberedda.

Håll tummarna för mig nu!

Ett år sedan livet förändrades i grunden

För ett år sedan så hade vi varit på ett läkarbesök på vårdcentralen som förvirrade mer än det gav svar. Vi fick två provsvar på urinprovet, men ingen förklaring om vad det var eller innebar. En total felhantering av vården, vilket för några veckor sedan bekräftades av läkarens chef. En miss i vården som hade kunnat gå katastrofalt fel. Mer än det gjorde.

Om en stund är det ett år sedan vårdmissen nummer två skedde. Blodprover togs och efter vädjan om råd så fick vi helt fel sådana.


Alla misstagen av vården ovan hade kunnat  underlätta hela förloppet men istället slutade det med totalt kaos.

Tyvärr har jag få glimtar från denna dag för ett år sedan som känns positiva. Allt annat är för färskt och obearbetat för att se så mycket mer.

Idag försöker jag göra det bästa av dagen och istället försöka se det som att vi faktiskt klarat detta år helt okej. Vi har lärt oss massor. Om diabetesen och om varandra. Och sig själv.


Dagen spenderas efter henne och hennes storebrors önskemål på Exploria. Fullt ös.